Varje sommar, så långt jag kan minnas, tillbringade familjen på Väddö. 
   Flyttningarna dit ut i juni var fest och äventyr. Mycket skulle med på lastbilen. 
   Sängar, madrasser, pappas staffli, den stora palmen från salen, husgeråd, korgstolar 
   och solstolar, hängmattor, cyklar och mammas symaskin.  

   Högst upp på lasset fågelburen med vår kanariefågel och resten av blomkrukorna.
   Lägenheten lämnades med vita skynken över alla möbler. Livet på landet var så 
   annorlunda mot den grå tillvaron i staden. Fri från skola och räkningar var min far
   nästan alltid glad och sorglös. Han gjorde långa cykelturer över ön  till de vind-
   pinade tallarna och till klipporna vid havet som han älskade att måla av. 

  Han var alltid dessa somrar mycket ledigt klädd. Ingen mörk kostym, ingen stärk-
  krage och inga lösmanschetter som i stan. Käppen lämnade han dock ogärna ens
  när han cyklade. Det var mest akvarell han målade om sommaren. Ekarna vid
  huset eller solbelysta tallar, men framför allt motiv från de små havsvikarna på
  andra sidan ön.

                                                                                     Fjällbo holmar, Väddö.

Vikarna med de underbara namnen. Skottviken, Fjällbo holmar, Nothamn, Sandviken,
Kvarnsand, Skelettviken. Den senare hade vi själva döpt efter att vi en sommar hade
hittat resterna av döda fåglar och kraniet av en säl på stranden.   

 
                                                                                     Akvarell av Augustin Montelius 1935,  "Vid havet".

Bushido,
den hemliga läran.

En dag hittade jag ett litet häfte med den fascinerande titeln: "Bushido"
( Japanernas system ) i min fars bokhylla. Jag var tolv-tretton år och läste  med
rysningar om det som författaren kallade "tankens makt".

Det var första gången jag stötte på begrepp som  meditation, avslappning  och rätt
andning. Men i beskrivningen av bushido fanns också sådant som jag fann bara löjligt, 
– "magnetiska trådar", "psykologiska batterier" och "eteriskt fludium" .
Häftet var tryckt 1916.

Även om min far i många avseenden var sträng hade han sinne för humor.
Han hade många vänner. Troligen också en del ovänner eftersom han alltid sade
vad han tyckte om saker och ting. Hans glada självironi i olika sammanhang gjorde att
man förlät honom. Han berättade gärna, med ett leende, hur en kollega under ett
sammanträde i läroverket hade sagt: 
– Det finns inget så väl dolt klaver att inte Montelius kan trampa i det!

                                        
                                          Indianboken från 1915 var tänkt som en spännande ungdomsbok
                                          fri från svordomar och råheter.  Omslaget av författaren.

Han hade också roligt åt att hans pigga elever i Läroverket hade skämtat om indianboken 
han skrivit, och sagt att de snälla indianerna satt i tälten och drack choklad med vispgrädde.

Rektorn däremot, som ringde en söndag, såg nog inte något lustigt  i att pappa,
genom mamma, lät hälsa att han av princip inte svarade i telefon under gudstjänsttid. 

                                                            * * *

  Tillbaka till Väddö efter mer än sextio år.
 När jag återkom till Väddö efter många år och uppsökte
 de gamla havsvikarna, som varit  så spännande för mig
 som barn, gjorde jag denna akvarell.

     ◄                                           nästa