Velocipedryttare.

Jag såg aldrig min far cykla i Upsala. Troligen ansåg han
det opassande att som lärare vid stadens Läroverk komma
farande på cykel till skolan om morgnarna. Han promenerade
hellre i sin mörka överrock med pälskrage, konstnärshatten
och den svarta ebenholtskäppen. Hans värdighet imponerade.

Käppen använde han inte att stödja sig på. Den var snarare
ett manligt attribut som han signalerade med när han på stan
mötte bekanta. Nya och gamla elever, kollegor i Läroverket,
konstnärsvänner,   professorer, präster, adjunkter och missio-
närer. Optiker och fotografer, rammakare och blomsterhandlare. 
– han kände många och många kände honom.                                                                                

Om somrarna på Väddö gjorde  han däremot ofta långa  turer
över ön på sin gamla svarta herrcykel med gubbtramp.  Han var
då ledigt klädd i vit linnekostym, mjuk skjorta, vita skor, och
panamahatt av förunderlig kvalitet. Den kunde dras genom ett
nyckelhål utan att förlora formen hade den ambitiöse hattför-
säljaren anförtrott honom.

Gubbtramp var ett ca 8 centimeter långt metallstycke som
stack ut i höjd med navet på bakhjulets vänstersida. När man
startade en cykeltur placerade man vänster fot på metallstycket
och sparkade därefter ifrån med höger fot.  När cykeln kommit
i rullning svingade man sig med stöd  av vänster ben upp på
sadeln varefter man med fötterna sökte pedalerna för att trampa
runt och hålla cykeln igång. Det var viktigt att ha ett stadigt tag
med händerna i styret vid denna procedur.

Detta konststycke utförde min far elegant även om det alltid såg 
livsfarligt ut.              

  ◄                                                 nästa