Pryssgränd 8. 
           Det var tidigt
40-tal, och det var kristid.

På Stockholms olika ateljéer kunde man få tillfälliga
jobb. På Hillers Dekoration, Ri-teatrarnas Reklambyrå
på Oxtorgsgatan och hos Gerard Pettersson i hans källar-
atelje.  Man klarade sig från dag till dag. På något enkelt
matställe åt man för ett par kronor.  Hos bondgummorna
på Hötorget fick vi ibland äpplen och grönsaker. De visste
ju att vi var fattiga konstnärer. Gärna bidrog de till ett och
annat stilleben som man pliktskyldigast tecknade av hemma
innan man åt upp. Ovanför Södermälarstrand,  Pryssgränd 8,
hade jag haft turen att få hyra ett rum och kök. Det var
inte stort, och den enda värmen kom från vedspisen i
köket. Hyran var, idag ofattbara, 25 kronor i månaden.


                  
                                                                             Pryssgränd 1940.

Nere från Södermälarstrand ledde en trätrappa upp utefter
husgaveln, och mitt i trappan, vid en liten plattform, fanns
en smal överbyggnad i trä som ledde in till min enkla bostad
genom ett par skeva dörrar som inte gick att låsa.
 


            Pryssgränd 8.                                              Foto: Sven Nykvist

Ute på plattformen kunde jag, när det var vackert väder,
ställa upp mitt staffli, med utsikt över vattnet och Norr
Mälarstrand, Stadshuset och Riddarholmen. För mej,
med en 19-årings vilda konsnärsdrömmar, var bostadens
läge en nästan obegriplig lyx. Under trappan, på den sten-
lagda gården hade jag privat dass som tillhörde lägenheten,
något som en del grannar på gården ovanför avundades mej.

Under de kalla vintrarna var det naturligtvis svårt att hålla
varmt i lägenheten. Men man blev med tiden härdad. Ett sätt
var att flytta in sängen i köket bredvid spisen och elda med
allt man kom över. Ibland låg det stora virkesupplag på kajen
nedanför, och mörka vinternätter försvann väl en del plankor
då och då. Det gällde att överleva. En stor pinnsoffa som jag,
från en bod i Gamla Stan, bytt till mej mot några teckningar,
försvann långsamt in i spisen en särskilt kall decembernatt.

Våren, sommaren och hösten uppvägde att det var kallt om
vintern. Man sa att konstnärer skulle frysa och svälta för att
bli geniala.  Även om vi inte trodde på det där, så var vi
ändå så romantiska att vi stod ut. De välmående borgarna
som ansåg att vi konstnärer blev bättre konstnärer av att lida
bemötte vi med monumentalt förakt.

Min vän Sven Nykvist, senare Ingmar Bergmans skickliga fotograf,
fotograferade trappan med sin Hasselbladskamera 1944. Han
blev tvungen att klättra upp på ett tak i närheten för att kunna
ta den bilden.

Många år senare gick jag en dag i Stockholm förbi nere på  
Södermälarstrand. Huset är kvar och trätrappan utefter gaveln,
men ingången till lägeheten var igenmurad.

Troligen hade mitt rum och kök slagits ihop med en annan
lägenhet och fått entré från ett annat håll. Ingången från
Badstugatan och Pryssgränd hade fått modernt portlås.
Idag kommer ingen obehörig in på gården. Förr hände det 
att jag såg några av den tidens törstiga a-lagare som på
soptunnan på gården hade dukat upp med en stockholmstidning,
en limpa och rödsprit. De hälsade glatt när man gick förbi.
Ibland tiggde de en 25-öring till öl, och hade man något att ge
belönades det med ett vänligt och broderligt leende.
  – Det kan bli din tur nästa gång!

Nere på ett ölkafe´ på Skeppsbron som hette, eller kallades,
Ormgropen,  kunde jag sitta och teckna av de gamla originalen. 
Som ung konstnär var jag trygg bland ölgubbarna med mitt
ritblock. Jag hade tecknat av en legendarisk gammal sjöman,
Nisse Trä, och fått en vän. Han hade seglat på de stora haven,
var född 1880 och han var  en grånad gast som man lyssnade
på. Han fick min teckning.  Efter det hade jag en beskyddare. 
När ett okänt fyllo, en kväll, försökte tvinga av mig pengar
till brännvin hörde jag i sorlet Nisse Träs barska röst  från
några bord intill:
   – Du ska ge fan i pysen !

I Hongkong och Shanghai hade Nisse Trä ofta beundrat de
kinesiska tatuerarnas konstskicklighet.  Som däckspojke på
barken Royal från Arendal hade han fått sin första tatuering av
en berömd tatuerare.  Han var själv ung den gången
– sexton år.

                      
   
  Barkskepp,  Nordisk familjebok 1904 - 1926, Uggleupplagan.

Ett ställe på Västerlånggatan där jag kunde sitta i timmar och
teckna, och kanske bara beställa ett glas öl, var en liten krog som
hette Kristina. Där var små runda vita bord, och från taket
hängde lampor ner som egentligen bara lyste upp där man satt.
Röken låg tung i denna lokal som besöktes av sjömän, unga
konstnärer och av flickor från gatan. Ingen brydde sig om en,
man var trygg vid sitt bord, och det kostade nästan ingenting. Jag
har efteråt tänkt att atmosfären var som i Hesses "Stäppvargen".

Vid ingången, på gatan, stod två små kanoner lutade mot väggen,
och man kom in genom en kort, mörk avbalkning av trä med
tunga draperier. Den lilla krogen finns inte kvar och jag saknade
den när jag var i Stockholm senast. 
                             
   *   S
jömannen Nils Arvid Andersson, i sjömanskretsar mer 
        känd som  Nisse Trä, dog i oktober 1957 och är begravd
        på norra begravningsplatsen i Stockholm.


   
                                                   nästa