Romantiskt 40-tal.

Under alla år vid teatern har jag fortsatt att teckna. Troligen
bottnar det i ett starkt behov av att känna frihet, att inte vara
helt beroende av teatern.  Som tjugoåring i Stockholm, på
40-talet, ville jag bli bildkonstnär. Vi var några stycken, och
vi var mycket unga. Vi levde för den Stora Konsten. Själv
beundrade jag Erik Hallström, och ville kunna måla som han.

  
                              Erik Hallström,  Karlbergs ridbana, 1917.

Vi läste Karin Boyes dikter för varandra. När vi fick veta att
hon dött köpte vi, som var så stolta och samhällsomstörtande
bohemer, för våra sista pengar, var sin vit skjorta och slips,
för att hedra hennes minne.  Det var det enda originella vi
kunde hitta på. Många av den unge Pär Lagerkvists dikter
kunde vi utantill, åtminstone bitvis.     

–  Ryttare rider ensam i natten,
    under hovarna
    växer upp blommor.
    Eldröda, vilda.

    eller

–  Själen i kvalfulla redet
    ruvar i åsktung kväll,
    redo att vingarna lyfta
    till flykt ifrån öde fjäll.


När jag vid den tiden blev elev till den mycket skicklige
teatermålaren Erik Söderberg fick jag vid ett tillfälle möj-
lighet att följa med Riksteatern till Norrköping och där
själv måla dekoren till barnpjäsen Skattkammarön. Det
var mitt första stora självständiga jobb med en scenbild.

Rune Lindström, som hade huvudrollen i  Strindbergs-
pjäsen  "Lycko-Pers resa", som gavs samtidigt, hjälpte
mej natten före premiären att måla spikhuvuden på
sjörövarnas båt. 

                                
                             Skiss av Erik Söderberg 1946                           

Ibland snubblar man över ödet. Erik gjorde underbara
små teaterskisser, min uppgift var att i olika teater-
ateljéer utföra  arbetet i stort format. Han var min
läromästare och mentor. 
  
                                                   nästa