Montenegro  april/maj 1976

Uno min vän.
Nu i Njeguši, högt upp i den lilla dalen. Har rest tältet på skolans fotbolls-
plan. Enda allmänna platsen. Byns grabbar har övat sig i att bära min tunga
ryggsäck fram och tillbaks i snöslasket. 

Hit kommer sällan någon  turist. Ryggsäcken och mitt gröna tält är dagens
sensation. I den halvt igenrasade skolan finns ett rum där läraren håller sina
lektioner. På skolgården i snön står tältet. Säkert en strategisk plats. Flera
av skolbarnen är redan mina vänner.  Har spelat fotboll med dem, och nu
uppvaktas jag  med apelsiner, cigaretter och karameller. Vi försöker förstå
varandra på tyska, engelska och med tecken.

 När jag säger något på serbokroatiska rättar dom mej, och rullar sig på
marken av skratt. I Dubrovnik försökte man skrämma mej för de vilda,
råbarkade montenegrinerna, men dessa vänliga "vildar" talar mjukare
och vackrare än dubrovnikborna.

                                                                                   
Har tvingats fly till byns krog för att en stund komma ifrån alltför mycket
vänlighet. Är i morgon natt inviterad till en stor valborgsmässobrasa på ett
högt berg. Att döma av all dynamit som Njegušis ynglingar i eftermiddag
har provskjutit på skolgården blir det en särdeles fest. Snö och grus har
stänkt över tältet. Men så är också dessa tonåringar son-sons-söner till stora
krigare.

Det var verkligen en brasa. Hela byn lystes upp. Runt omkring i bergen och
på fotbollsplanen där mitt tält står smällde man med dynamit och knallskott.
Små svarta grupper av människor samlades på bygatan.  Som en vinterbild av
Bruegel. Hundar skällde och ylade i natten, och när det ljusnade gol alla trak-
tens tuppar som vansinniga. Första maj är en viktig högtid. Det gick inte att
sova i natt. 
 

Det har blivit varmare. Vädret slår snabbt om här uppe. Ibland kommer dimman
svepande tät som  mjölk. Då får man stanna där man är. Det går inte att se längre
än en meter framför sig. Efter en halvtimme kan det åter vara klart och soligt.  
I förmiddags nere i byn kom en liten gumma fram och bjöd på ett glas brännvin
som hon räckte mej över stenmuren.   Hon sa ingenting, hon bara log vänligt.
Någon  timme senare bjöd en annan av dessa små svartklädda gummor på starkt
skållhett kaffe när jag stod och tecknade vid den låga muren runt hennes gård. 
Alla byggnader är av sten, små och med halmtak eller skiffertak, och ofta utan
skorstenar. Rök går upp genom taken, och i många av uthusen torkar man rader
med skinka.

  
                                                  Gammal halmstack och stenmurar.

Människorna är blyga men mycket vänliga. Kanske vill de visa  medlidande
med en galen främling som  går omkring och tecknar av deras enkla, ibland
fallfärdiga, hus. Tidigt i morse kom gamla  Mare med ett ofantligt risknippe
på ryggen. När hon såg mej bad hon om en cigarett, kände på min varma
islandströja, och talade om att hon hade ischias.

                                       
                                   
Mare  Ševaljević, "Montenegros mor Courage".

Gjorde idag ett allvarligt försök att klättra upp på ett berg nära byn. Det var
inte särskilt högt, men det låg snö på toppen. Jag packade min ryggsäck med
en varm tröja, vattenflaska, tobak, lite getost och bröd och min kamera. Natur-
ligtvis blev inte utflykten som jag tänkt mej. En familj hade fest på grillat lamm
vid sitt hus utefter vägen. Man vinkade ivrigt åt mej att komma och dela deras
måltid. Det gick inte att säga nej. Gästfriheten i byn gör mej hjälplös. Blir  nog
ändå kvar  några veckor till och tecknar.

                                                                    
                                                                                          Ett hörn av Mares kök.

Diskoteket
En morgon  dök en ung man upp vid tältet och förklarade att han talade lite
engelska.  Han presenterade sig med ett bistert leende:
–  Jag heter Niko, jag är partilös . . . och arbetslös.

På  kvällen bjöd han in mej till byns “diskotek” i den förfallna skolan. Man
spelade SGT. PEPPER´S  LONLEY HEARTS CLUB BAND på en stor skrällig
trattgrammofon. Det lät fantastiskt i denna miljö med porträtt på väggarna
av TITO, PETAR  PETROVIĆ  NJEGUš,  MARX och LENIN.

      

      Från vänster: 
     Jovan, ett litet roligt busfrö som smällde knallskott utanför mitt tält för att
      se om jag skulle bli rädd. 
     Niko, som bjöd in mig till  Njegušis "diskotek". Den ende av grabbarna i byn
      som kunde tala lite engelska.
      Miodrag, med stort krulligt hår och forskande blick.     
      Stretan, med glasögon, och som påstod att han i vanliga fall talade franska flytande.
   

     Jag bad ungarna skriva sina namn i min dagbok, vilket de gjorde under stort allvar.
     Troligen var de förundrade 
över att de fick skriva sina namn i en fin bok som en 
     främling hade.
 
                
                    

Några av grabbarna visade hur man dansar här. De snurrade runt, knäppte
med fingrarna och tävlade om att hoppa högst. Det såg livsfarligt ut. Flickorna
deltog inte, de tittade beundrande på – kanske lite förälskat. 

     
                                                                         Ljuba dansar.

Bröllop
För några dagar sedan  var det bröllop i Njeguši. Man dansade på den
öppna platsen framför krogen. Alla bjöds på rödvin. 

                                      
                         Byns äldsta lilla gumma gav bruden en apelsin

                        
              . . . och brudgummen fick av sin blivande svärfar 12  grisar.
 

Mot bygatan är inga fönster hela på skolhuset. Flera gånger har äldre
bybor stanna upp och kasta sten mot skolan. Man kan ju ana hur deras
skoltid en gång var. Den nuvarande läraren är dock en vänlig själ som
tycker om sina få elever och tydligen också gillar en gästande främling.
En dag när vädret var särskilt råkallt  lät han ungarna släpa ut en madrass
från gymnastiksalen till mig och mitt tält. 
                                                                
                                                                              

               

Den 23 april  firade man i alla kök i Njeguši den helige S:t Georg med ett
tänt ljus i ett runt nybakat bröd. Ute på bänken vid posthuset satt 
 tre
av byns gamla gubbar och  drack öl. De slog av kapsylen mot kanten
på bänken och skvätte ut lite öl på marken innan de satte flaskan till
munnen. Man kan undra vilket helgon de offrade till!
   

Häktad av polisen i Cetinje

Har inte kunnat skriva på ett par dagar.
Här har hänt saker. Kan nu berätta varför jag var i kungastaden Cetinje
i två dagar. Det var ingen turistutflykt. Troligen hade någon meddelat
polisen att jag slagit upp mitt gröna tält i byn, och att jag gick omkring
och tecknade. Dagen efter att jag pratat med en grabb som hette Ljuba,
och som förklarat att han jobbade som ordningsvakt uppe vid mausoleet,
kom en helikopter på låg höjd och cirklade runt skolan. Några timmar
senare körde en bil med två bistra poliser  in på skolgården. Den ene,
som talade engelska, förklarade att jag måste följa med. När de körde ut
ur byn med mej slog de på sirenerna.

Ingen kunde väl missförstå  vad  som hade hänt. Vad skulle mina vänner
tro? När jag frågade polisen varför de hämtade mej fick jag inget svar. 
Men frånsett det oväsen de ställde till med när vi lämnade Njeguši var
dessa två tystlåtna poliser artiga och nästan vänliga. 
  

  
När jag vid ett tillfälle halvvägs, högt uppe bland bergen, inte kunde
låta bli att nämna hur underbart vacker utsikten var, stannade man några
minuter vid vägkanten för att vi skulle kunna gå ut och beundra de svarta
berg som bredde ut sig under oss. I Cetinje fördes jag till den stora polis-
stationen, och flera trappor upp till ett förhörsrum med poliser som satt
och rökte. I ett par timmar förhördes jag, först med hjälp av tysk tolk, och
sedan med en som talade engelska. Man ville veta allt om mej. Varför jag
var i Montenegro, varför jag tältade och inte bodde på hotell som normala
människor, om jag var gift och varför inte min hustru var med mej.
Om jag hade barn, vad min far hette, och vad jag åt om dagarna i Njeguši.
Jag förklarade på serbokroatiska:

  
        -- Volim Crna Gora! (Jag älskar Montenegro!)  

 Då log förhörsledaren och bjöd på cigarett. När jag förklarade att jag åt
skinka och getost och drack honungsvin till skrattade man och bjöd på fler
cigaretter. Kanske förstod poliserna att jag var ofarlig. Man ville dock att jag
skulle stanna till dagen därpå. Eftersom jag nekade att bo i en cell de erbjöd
mig  fördes jag på kvällen till ett hotell där jag fick ett rum för lite över
hundra dinarer.

Att komma till hotellet, där jag för en del år sedan tagit in helt frivilligt, nu
mellan två uniformerade poliser, var inte särskilt lustigt. Jag fick rum 127.
Portieren såg ut som om detta var en helt alldaglig händelse. Någon bevak-
ning kostade man inte på mej. Jag hade lovat infinna mej på polisstationen 
morgonen därpå och tydligen litade man på mej. Dock hade man påpekat
det olämpliga i att lämna hotellet varför jag från restaurangen beställde upp
lite mat och en flaska rödvin, och bad portieren posta ett vykort till Sverige.
Jag inbillade mej ett ögonblick att servitören som kom upp med min beställ-
ning såg lite rädd ut. Kanske var det bara min fantasi som skenade iväg.
Trots allt hade ju ingen under dagen behandlat mej som förbrytare.

Egentligen var det ett dystert  rum jag fått, smalt med gulsmutsiga väggar,
men högt i tak. Enda belysningen var en glödlampa som hängde ner från
taket i en sladd. Ett högt fönster med rutor som troligen inte tvättats på
månader, och ett brunt draperi som inte gick att dra för. Säng och överkast
hade samma smutsbruna färg. Lakanen var dock rena. Vid huvudänden av
sängen ett litet bord där jag  dukade upp min festmåltid. Enda glaset fanns
på toaletten, ett tandborstglas. Jag beslöt mej för att dricka mitt kärva monte-
negrinska rödvin direkt ur flaskan. Något bestick hade jag inte fått, men rökt
skinka, getost, bröd, lök och oliver kan man ju äta utan kniv och  gaffel. Jag
saknade ett stearinljus att tända. Kanske hade rummet sett vänligare ut i en
mildare belysning.

Varför hade polisen  inte beslagtagit min kamera med filmrullar? De hade
inte ens bett att få titta i min väska. Skulle de kanske göra det i morgon?
Hade jag egentligen några hemligheter att dölja? Jag hade inte tecknat av
militära bunkrar som jag på ett ställe i bergen gått förbi.

Fanns det något jag kunde anklagas för? Mina teckningar hade  man inte
krävt att få se. Började jag bli nojig? Detta kusliga rum och det mörka rödvinet!
Varför hade portieren genast tagit ner nyckeln till rum 127 när han såg poliserna?
Var det ett rum där man alltid placerade misstänkta personer? Kanske inbillade
jag mej bara en massa dumheter. Min dagbok? Mina anteckningar om Milovan
Đilas? Jag beundrade honom för boken om Montenegro som han skrev  1958 i
fängelset i Sremska Mitrovica. Han hade varit en av Titos närmaste, men förskju-
tits efter att han kritiserat partiet. På fotografier från partisantiden hade hans bild
t.o.m. retuscherats bort.  En del stycken av hans roman hade
jag skrivit av.                                                          

                                                                                

Det var troligen farlig att veta något om honom. På flera ställen i min dagbok
stod hans namn. Även om polisen inte kunde förstå min svenska så skulle de känna
igen namnet. När jag rev ur sidorna i dagboken för att spola ner dem på toaletten
kom jag att tänka på att jag tidigare upptäckt att duschen inte fungerade.
Hade man monterat in en kamera där, satt det mikrofoner i väggarna? Jag bestämde
mej för att försöka sova.

Redan klockan åtta dagen därpå var jag tillbaks på polisstationen. Jag ville inte ta
risken att bli hämtad. Portieren hade önskat mej en god dag. Jag vet inte hur insatt
han var i mina problem. Efter att ha gått alla trappor upp för att komma till föhörs-
rummet fick jag veta att dagens förhör skulle ske på bottenvåningen med en engelsk
tolk och med sekreterare. På vägen ner, i en korridor, gick jag förbi en man som
städade. Han var blåslagen i ansiktet, och händerna som höll sopkvasten var bleka
och blodiga. Hade man tagit honom ur arresten och ställt honom där för att skrämma
mig?

 
Förhörsledaren var densamme men rummet såg ut som en liten domstol. I stort sett
gick man igenom allt som sagts tidigare men nu frågade man också hur hög min lön
var på mitt arbete vid teatern i Sverige.  När jag talade om det såg min utfrågare  nöjd
ut. Jag förstod att man ville fastställa hur stora böter jag borde betala. Genom tolken
förklarade jag att även om lönen var hög så drogs väldigt mycket i skatt till staten.

       

Hans förtjusta leendet blev vänligt när han tillslut stämplade förhörsprotokollet. 
Böterna bestämdes till 70 nya dinarer, ungefär 28  kronor, varefter jag var fri med
en allvarlig förmaning att låta polisen veta hur jag förflyttade mej i Montenegro. 
Med mej hade jag fått en maskinskriven kopia med hela förhöret, och min "dom".
Ett präktigt dokument.  Utanför polisstationen träffade jag Njegušis ålderman. Han
hälsade vänligt och sade något om att han var glad för att jag blivit fri. Jag förklarade
för honom att mina papper var helt i ordning. Naturligtvis hade jag en förhoppning
om att han skulle tala om det i byn. 

 Mare  Ševaljević 

 
                                                                                        Mares hus i Njeguši    

Gamla Mare fick min islandströja och jag blev god vän med henne. Många kalla morgnar
drack jag starkt svart kaffe i hennes kök när jag kom förbi för att gå ut i byn och teckna. 
Det är mycket här som får mig att tänka på Bruegels målningar.  Som många i byn hade Mare
brunnen inne i köket. Under hårda vinterdagar behövde hon inte gå ut för att hämta vatten.
Från det vitmenade låga taket hängde stora rökta skinkor, gröna av mögel. Jag försökte
fotografera men när jag tog fram kameran blev  hon arg och körde ut mej.

       
                                   Mare Ševaljević      
Golvet var stenlagt. Vid den inrökta öppna spisen några grova träbänkar att sitta på.
 
I ett hörn ett par stora säckar som jag tror innehöll säd eller mjöl. På en smal hylla vid
sidan av spisen stod en lång rad mörka flaskor i olika storlekar. Jag undrade vad för
slags trolldrycker hon hade i dem, men vågade inte fråga. Kastruller och sotiga grytor
hängde från taket. En del väggar var murade av sten, andra  timrade av grova plankor.

  
                                                                              I Mares kök.

Allt  vitkalkat, men fukten hade gjort mörka ränder i det vita. På flera ställen var råtthålen
tätade med gamla trasor. Ett enda litet fyrkantigt fönster gav ett svagt ljus åt rummet.

Genom fönstret såg man landskapet utanför. Montenegros svarta berg  som en
tavla på den vita murväggen. Vi förstod varandra ganska bra, med tecken och gester,
och med min bristfälliga serbokroatiska. När jag inte visste vad en sak hette gjorde 
jag en snabb teckning av det på mitt skissblock. Då skrattade hon hjärtligt åt mej och
talade om hur man skulle säga. Att jag kunde teckna var hon imponerad av, men
menade nog att jag förövrigt var ohjälpligt dum som inte visste vad saker och ting hette.

    
                                                                                   Mare 
Den varma tröjan hade hon på sig om dagarna när hon var i  bergen och hämtade
bränsle till eldstaden. Jag mötte henne ibland med väldiga risknippen på ryggen.
Då liknade hon min barndoms häxor. Hon var mörk med grått stripigt hår, och 
vacker med de grågröna ögonen, som en varginna. 
                    
Vid stenmuren runt hennes lilla gård låg de risknippen hon samlat uppe i bergen.
Kanske inte bara ett förråd att ta av när dagarna blev  kalla, utan också ett skydd
mot byns hundar. Ibland såg jag henne vandra utefter dikeskanterna, där det fanns
lite gräs, med sin get i ett långt rep. Hon hade säkert ingen egen mark mer än gården
med det förfallna stenhuset.

                                                                         Mares sovrum.
På väggen i köket hade hon en bild av Jungfru Maria och under den en hylla där
det ofta stod ett tänt ljus. Den dagen jag kom tillbaks till byn efter att ha hämtats av
polisen till förhör för olovligt tältande, och hon fick höra att det hela egentligen inte
varit så allvarligt som det först sett ut, och att jag bara fått böta några dinarer
– den dagen ställde hon på hyllan ett glas rödvin till sin Jungfru Maria. 
 

 Den unge Ljuba.
 
En kväll blev ganska livlig. På krogen talade man om mitt besök i Cetinje, och det
dracks en hel del vin. Plötsligt ställde sig en ung man upp och började sjunga. Ljuba,
ynglingen som jag antog hade anmält mej till polisen.  Med den entoniga och vemo-
diga röst som guslarerna använde improviserade han en sång om främlingen med tältet.
Jag blev smickrad, men samtidigt en aning rädd eftersom jag naturligtvis inte förstod
allt han sjöng. Man klappade i händerna åt honom, och jag förstod att han var van att
uppträda. Troligen brukade han sjunga för de enstaka turister som dristat sig upp för
berget till Petar Petrović Njegoš gravmonument. Han såg glad och vänlig ut när jag
som tack för sången bjöd honom på vin. I flera dagar hade jag dock en obehaglig känsla
av att polisen nu höll rätt på allt jag företog mej. 

Några dagar senare flög återigen helikoptern över byn. Ljuba hade frågat några gånger
hur länge jag tänkte stanna, och på telegrafstationen hade man sagt, när jag ville ringa, att
det inte gick att få kontakt med Dubrovnik. Jag kände mig påpassad, trots all vänlighet. 
 

På krogen en kväll blev en bybo, som jag inte sett tidigare, mycket aggressiv och påstod
att det var svenskarnas fel att Montenegros ambassadör i Stockholm, Vladimir Rolović,
mördades 1971.  Av krogvärdinnan blev jag varnad för att ha något med mannen att göra.
Hon viskade till mig att han var alkoholist, och att han blev farlig när han drack. 
                                                                                                       
   
  

  22 maj -76

  SVETI  STEFAN,
 
NEMA PROBLEMA!

Jag lämnade mina vänner i byn med ett visst vemod.  Tidigt en morgon fick
jag följa med på flaket till en lastbil som skulle till Cetinje och
sedan till Tito-
grad. I huvudstaden letade jag rätt på en av bussbolaget Taras
stationer och
fick efter mycket dividerande komma med en buss som skulle
ta mej till Sveti
Stefan nere vid havet.

   Min tunga grå ryggsäck var man dock misstänksam mot. Jag fick betala

extra för att få den med mej, och ändå såg chauffören missbelåten ut. Nog

tycker jag att alla montenegriner har packning med sig när de åker buss.

Korgar och kartonger, ibland hela bohag, höns och kanske till och med en get.

Högst upp i backen ovanför Sveti Stefan ligger den  lilla krogen  Šumet
som
även har några rum att hyra ut. Ägaren, Ivo Radjenović, är en 
älskvärd man. När jag berättade att jag tältat i byn Njeguši skakade han
bara på huvudet. Han tyckte jag såg mager och eländig ut. Eftersom det
inte var turistsäsong hade han ett rum ledigt och han lovade att laga
näringsrik montenegrinsk mat åt mej varje dag mot en mindre ersättning.

Nere i Sveti Stefan, i det före detta sjörövarnästet som staten gjort om
till luxuös turistanläggning, hade jag inte råd att bo.  Eftersom jag inte anmält
till polisen att jag nu lämnat Njeguši visade jag  mitt pass och  det bötesföre-
läggande jag några dar tidigare fått för olovligt tältande. Kanske hade han
som hotellägare skyldighet att anmäla till myndigheterna vem han hyrde ut
rum till. Jag ville inte att denne vänlige man, som jag skulle bo hos en tid,
skulle få besvär med polisen. Papperet läste han noga, sedan skrattade han
hjärtligt när han lämnade tillbaks det.
–  Nema problema! 
                   
Det där uttrycket hörde jag sedan ofta så fort jag frågade honom om något.
Om morgnarna innan jag sprang ner till havet för att sola och bada hade han
genomgång med mej om maten han tänkte laga. Under tiden uppe i bergen
hade jag gått ner flera kilo och det tyckte han var förskräckligt. Frågade jag
efter någon speciell maträtt svarade han alltid sitt: Nema problema! Ibland
svarade han:
–  No problems!
Kanske tyckte han sådana gånger att det blev lite jobbigt med min hackiga
serbokroatiska. Han talade själv utmärkt engelska. Han var också en skicklig
kock som tålmodigt varje eftermiddag försökte lära mej något om monte-
negrinsk mat.

    

Nere vid havsstranden om dagarna såg jag fram mot kvällarna i hotell-
trädgården när min nye vän stolt serverade middagen och sedan satte sig
en bit ifrån för att se om jag uppskattade hans matlagningskonst. Ovanför
hotellet, i sluttningen, hade han en liten köksträdgård där han varje morgon
hämtade färska grönsaker och kryddor. Han lärde mej att man  kan dricka
mörkt, strävt, montenegrinskt rödvin till halstrade skaldjur, experterna må
säga vad de vill.

När jag senare i Dubrovnik, på den förnäma och vackra restaurangen Jadran, 
beställde mörkt rödvin till languster tittade hovmästaren frågande på mej.
Jag blev tvungen att förklara att jag just kom från Montenegro vilket han
bemötte med ett medlidsamt leende och en rysning. I Dubrovnik har man
inga högre tankar om de vilda grannarna bland bergen.

Hotellägarens 7-årige son gjorde tappra försök att lära mej riktig serbo-
kroatiska. Ansträngningar som jag belönade med att på  skissblocket
teckna grisar som cyklade, sköldpaddor som metade flygfisk, giraffer
som hängde tvätt och annat som fick honom att klappa i händerna och
utföra rena krigsdanser i trädgården. Vi blev snabbt goda vänner. Aldrig
tidigare hade väl någon så livligt uppskattat min konst. När jag efter tio
dagar måste resa vidare var det en sorgsen liten montenegrin jag tog
avsked av, men han fick en bunt teckningar och en ask med färgkritor
ur min packning.

           
          

                                                 nästa