Mostar.
Ur ett brev från Jugoslavien till min vän och kollega scenografen
Lili Riksén på Stadsteatern i Göteborg. Av någon konstig anledning
den där dagen 1976 kom inte brevet iväg. Jag hittade det 30 år se-
nare bland mina papper och har nu sänt det. På kuvertet satt ett
frimärke med en bild av Tito, och eftersom jag nu skickade brevet från
Göteborg satte jag, för säkerhets skull, också på ett svenskt frimärke.
Maj 1976
Min vän! Stari Most
Jag tecknar av den gamla bron över Neretva. För några timmar
sedan stod jag bland alla turisterna och väntade på att en av
ynglingarna skulle dyka från bron. Några av hans kamrater
gick runt och samlade in pengar när jag hörde en i turisthopen
utbrista,
" Det där är väl ingenting att ta betalt för, det kan ju vem som
helst göra."
De här ungdomarna, som är uppvuxna med floden och bron, har
naturligtvis gjort konststycket många gånger, ändå ryser man när
man ser någon av dem stå och balansera på brons högsta punkt i
väntan på rätt tillfälle att dyka ner i den strida, grönskimrande
floden.
Jag blev naturligtvis arg och fräste:
" Gör det då själv!! Härifrån är det mer än 20 meter ner till
vattnet, du skulle säkert slå ihjäl dig vid ett försök - om du
överhuvud taget skulle våga. För dina ynkliga turistdinarer
riskerar den här grabben livet när han hoppar."
Mina tankar gick till den turkiske byggmästaren Mimar Hajrudin
som åren 1566 – 1567 konstruerade och byggde denna bro som
med sin smäckra valvbåge, ett fulländat arkitektoniskt mästerverk,
nu stått i mer än 400 år. Också han riskerade livet. Legenden säger
att när byggnadsställningarna skulle tas bort flydde han upp i bergen
av rädsla för att bron skulle falla ihop.
Om den rasat hade han troligen dömts för oskicklighet och blivit
plågsamt och grymt avrättad.
Hälsningar Olle.
Antikaffären vid bron i Mostar.
Järnport i Mostar
Från kyrkogården i Mostar.