Åter i Dubrovnik 

 April 1976

När jag klev av planet på flygplatsen utanför Dubrovnik stod en journalist
och väntade på mig. Uno Myggan Ericson hade ringt ner från Göteborg
och bett honom möta och ta en bild av mig och min stora ryggsäck, helst 
med en Agave i bakgrunden och utan att taken på hangaren kom med
på bild. Myggan ville väl skriva något spännande i Göteborgsposten om att
jag rest till Jugoslavien för att tälta bland de vilda bergen i Montenegro.
 
1969 hade G och jag varit där nere för att jag skulle illustrera hans 
senaste bok “Vita murar - Svarta berg”. Jag hade förälskat mig i detta säll-
samma berglandskap med sina små fattiga byar. Under flera dagar hade vi
överallt mött vänlighet och gästfrihet. I Dubrovnik hade det varit svårt att stå
på gatan och teckna eftersom det nästan alltid samlades nyfikna turister.
Här fick jag vara ifred.  Det var som om människorna förstod att jag utförde
ett känsligt arbete och därför visade hänsyn. Eller var de kanske bara blyga.

      
                                                                                                      Foto: Gunilla Malteson  
       Mitt första möte med Mare Ševaljević i den lilla bergsbyn Njeguši  1969.

I flera år längtade jag tillbaka till Montenegro och de svarta bergen. En höst
anmälde jag mig till en kurs i serbokroatiska. Jag skulle få nytta av vad jag
lärde mej det halvåret.  

                                                                                   * * *                                       
                                    
Nu var jag alltså äntligen i Dubrovnik igen. Första dagarna fick jag bo hos sekre-
teraren för Dubrovnikfestivalen, Bube Marinović, en gemensam väninna till Myggan
och mig. Vi brukade bo i hennes hus i hamnstaden Gruz. I Dubrovnik låtsades
man inte veta något om byarna i bergen. På det stora bussbolaget TARA skakade
man bara på huvudet åt mig. Jag frågade efter bussförbindelse med den lilla byn
Njeguši, men man ville inte förstå. På banken gillade man inte att jag ville växla
1500 kronor till tjugodinarersedlar. Det blev en tjock bunt, jag nekade ta emot
sedlar av högre valör. Jag gissade att det var nödvändigt att ha småpengar när
jag skulle köpa grönsaker och ost i byarna. De första morgnarna i Dubrovnik
övade jag mig i serbokroatiska hos de små tandlösa gummorna på torget.

 
       Hus utefter Stradun i Dubrovnik.

Jag köpte getost och lök av dem, men när jag tog fram kameran blev de mycket blyga. 
Bube kunde inte förstå vad jag hade i Montenegro att göra –  ensam och med tält,
och jag kunde ju bli dödad! Hon hade hört historier om varg där uppe i vildmarken.
Vänligt leende nämnde hon också att det snöat förskräckligt i bergen de senaste da-
garna, och varit mycket kallt. 
      
När jag nu var här tänkte jag inte oroa mig för vädret. Jag hade ett utmärkt tält, som
jag tidigare använt på Svalbard, och min sovsäck klarade låga temperaturer. En varm
stickad luva behövde jag dock, och efter mycket om och men lyckades jag hitta en i en
affär på Stradun. Den kvinnliga expediten förklarade förfärad att en MAN inte kunde
ha den  sortens ’kapa’. När jag nämnde att jag skulle till Montenegro slog hon snabbt
in den som ville hon bli av med mig så fort som möjligt. 
        

   ◄                                                      nästa