Min franska kusin

Hon dansade på salsbordet och sjöng, under livliga gester, en fransk
visa. Jag blev passionerat förälskad. Hon var 12 år tror jag, och själv
var jag 15. Visst hade jag träffat flickor tidigare, men mest på avstånd
beundrat. På Tempo hade jag en dag köpt ett fotografi av den fransk-
italienska skådespelerskan Simone Simon. Hon var, med sina mjuka
smilgropar och sitt dockansikte, det vackraste jag dittills kunnat tänka mej.

Nu stod jag där, hänförd av denna lilla temperamentsfulla varelse, som 
sjöng på ett språk jag inte förstod. Min konstnärliga farbror, som hade haft
atelje i Algeriet, hade kommit på oväntat besök till Upsala med sin dotter.
Själv hade jag just varit på övning med ungdomslandstormen, var trött,
smutsig och med lite blod på uniformen efter ett  slagsmål med några bond-
pojkar i hemvärnet. Jag var hjälte, och hon var det vackraste och mest åtråvärda.
Dessutom var hon ju inte så ohjälpligt frånvarande som Simone Simon.

Efter den där första gången träffades vi ganska ofta. Jag tror inte att hon
kände samma starka känslor för mej som jag för henne. Vi brukade gå på
konditori. I läroverket hade jag just börjat läsa franska. Ur en skolbok om
fransk historia lärde jag mej snabbt Marseljäsen utantill. När hon på sin
underbara franska frågade mej om vi skulle ha en bakelse till kaffet kunde
jag svara,
– Allons, enfants de la patrie!

Om hon bad om grädde till kaffet, och kanske socker, eller ett glas vatten
som hon ju ofta fått i Frankrike, var hennes röst alltid lika fascinerande.
Jag svarade så gott jag kunde,
– Le jour de gloire est arrive!
  eller

– Contre nous de la tyrranie!

När vi sedan betalt servitrisen och skulle gå brukade jag avsluta med några
ord av Napoleon.
–  On s’engage – et puis, s’on vois!

Jag tyckte att det var ett genialt sätt att umgås, tills det en dag satt några
studenter vid ett bord i närheten och vi blev avbrutna av våldsamma gap-
skratt. Nåja, min kusin lärde sig ganska snart att tala svenska eftersom hon
och hennes far skulle stanna i Sverige. Åren gick. Vi träffades då och då. Jag
beundrade henne mycket, men försökte i fortsättningen undvika att tala franska. 

                                                              *  *  *

Jag slutade i läroverket och sökte till Tekniska Skolan i Stockholm.
På skolan blev  jag  god vän med en grabb som skulle bli skulptör. Vi var inga
exemplariska elever. Vi gick hellre ner på NK med våra ritblock, när det var
modevisningar, än satt i skolsalen och ritade av gipsskulpturer. Vår lärare i kroki
gillade inte dessa utbrytningsförsök och vi blev inte kvar mer än någon termin.

Naturligtvis presenterade jag min vackra kusin  för min vän och självklart
blev också han förälskad i henne, och naturligtvis hon i honom!  Detta var under
de första krigsåren.  Sverige behövde ved, och min årsklass skulle inkallas för
att fälla skog. Jag sökte mej frivilligt så långt bort som möjligt. Till Korpilombolo
i Norrbotten. På en värvningsbyrå i Gamla Stan utrustades jag med varma kängor,
vantar och storväst, och skickades till Smedjebacken i södra Dalarna. När jag efter
en vinter i skogen kom tillbaks till Stockholm var mina vänner förlovade. För mej
återstod bara att försöka bli konstnär, utan alltför mycket bitterhet..

                                          nästa