COLMAR. Augusti 1988

Vid  gränsen mellan Frankrike och Tyskland. Väster om oss 
Vogeserna som vi anar långt borta i diset. Vi körde igår över Rhen 
vid Karlsruhe, och in på den franska sidan. För en del år sedan blev
vi varnade för att just där övernatta i bilen. Vi skulle troligen inte
ha hela däck på bilen när vi vaknade.

                             

Den här gången känner vi oss trygga.  I Colmar  har G letat upp ett
litet hotell som ägs av en vietnamesisk familj. Vi klättrar upp för
vindlande trätrappor för att komma till smala korridorer tapetserade
med eldsprutande drakar. En låg dörr leder in till vårt lilla  ombonade 
rum med två korta sängar. Måtten verkar tilltagna efter medlemmarna
i familjen. Vi betjänas under vänliga leenden och bugningar av farfar,
far, mor och små glada barn med mandelögon.

Vi berömmer oss av att vara världsmedborgare. Vi skulle själva vilja
kunna buga på detta ceremoniella sätt utan minsta spår av servilitet.
Vi gör det också vänligt leende mot varandra när vi blir ensamma,
medan jag, snabbt och tyst, räknar ut att tre hopknutna lakan kan räcka
ner till gatan om det skulle börja brinna i denna pagod av trä.

Vår packning har vi släpat in i hotellets reception, och  bilen står på  en
skräpig rivningstomt i närheten.

      

                                                                      nästa