En teater.

Teatern i Edinburgh var gammal och nersliten men hade en sällsam charm.
Inne på scenen, i den med ojämnt tegel murade fondväggen, fanns en stor
öppning med träportar. Det var här man tog in kulisserna. När portarna
stod öppna såg man på avstånd Edinburghs tusenåriga kungaborg.

Sent en kväll, efter en repetition, satt jag ensam kvar på scenen i halvmörkret.
Portarna var öppna och som en grå siluett i månskenet avtecknade sig den gamla
kungaborgen.  Ett blekt draperi rörde sig sakta i vinddraget och från lingångarna
hördes då och då ett lätt knarrande. Scenrummet tycktes utan gräns.

På en gammal teater är det aldrig  tyst om natten. Det suckar, knäpper, hasar,
viskar. I dammiga skrymslen bland kulisser och bråte rör sig oroliga skuggor. Som
om längesedan döda aktörer återvänder för att än en gång utöva sin konst, och
för att under en kort stund åter bli levande i sina stora roller. Jag tyckte mej ana
skepnader som rörde sig över scenen i det starka månljuset. Hade de kommit för
att, under avmätta bugningar vid denna ramp, åter ta emot en jublande publiks
hyllningar? Eller är dessa gamla ädla själar alltid mitt ibland oss i vår vardag?

När vi bygger våra scenbilder, när vi läser in våra roller, när vi repeterar vår pjäs
och när  tillslut ridån går upp och vi möter vår publik i den fullsatta salongen.
Leende när vi lyckas, sorgsna när vi misslyckas. Jag vill gärna tro det. Långt borta
hör jag en kyrkklocka slå många slag, det har blivit sent. Dags att stänga portarna
och teatern och vandra hem till hotellet.