Lerhamn nere vid havet.
Gårdens två hus var mycket förfallna. För att bättra på
ekonomin när jag inte hade teaterjobb skrev jag då och
då kåserier med teckningar till några dagstidningar.
Jag kallade dem "Brev från mitt berg".
I Skåne, Krapperup.
Vid slutet av 50-talet hade min hustru Gunda och jag flyttat
från Upsala med våra två barn till ett gammalt korsvirkeshus
i nordvästra Skåne. En före detta smedja från slutet av 1700-talet,
som vi till en början fick arrendera av Krapperups fideikommiss.
Lerhamn nere vid havet.
Gårdens två hus var mycket förfallna. För att bättra på
ekonomin när jag inte hade teaterjobb skrev jag då och
då kåserier med teckningar till några dagstidningar.
Jag kallade dem "Brev från mitt berg".
Oljemålning 50 x 70 cm "Två gamla hus". 1962
Brev från mitt berg.
Solen lyser på mitt berg, och högt mot den blå skyn jublar
en lärka. Naturen är som berusad av värme och ljus. Först
nu förstår jag hur tyst vintern varit. Med en rysning minns
jag en morgon för någon månad sedan, det var barmark,
och ett besynnerligt regn hade förvandlat buskar och snår
till ett gytter av kall, blå is, som knäppte och knastrade i
vinden. Inget annat ljud, bara detta spöklika, som från en
jättestor brasa av is.
Nu hoppar det och kvittrar i buskarna, luften är full av
glada toner, och från grannens åker hörs det monotona
ljudet av en tidig traktor. På komposten sitter två katter
och tittar på hunden som gräver ner sitt första ben nu när
tjälen gått ur jorden. 
Koltrastarna, rövarna, stjäl strån ur mitt vackra halmtak.
Min dotter Maria går på ängen och räknar nyckelpigor.
De är så många att hennes fingrar inte räcker till, hon
får räkna om och räkna om. Nedanför berget mot havet
har min grabb Tomas ett skrotupplag. I år skall barnvagnshjul
och tomglas omsättas i klingande bensinfat. Det blir säkert en
grandios flotte i hamnen till sommaren.
Smedjan i Krapperup
Överallt på tomten sticker det upp nya friska blad. Alla i
familjen satte varsin korg med lökar i höstas, och ingen
fick veta var den andre planterade. Nu har det kommit upp
långa smala blad i jordgubbslandet. Drivbänken för paprika,
min hustrus stolthet, svämmar över av samma mystiska
ljusgröna, smala blad. Paprika kan det knappast vara!
– Ungarna ser hemlighetsfullt glada ut. Det är vår.
Kullen i april.
Somrarna var sköna, vi hade ju havet alldeles nedanför.
Maria och Tomas trivdes på den gamla gården, där fanns
så mycket spännande att hitta på. Åt Maria byggde jag
en liten lekstuga i korsvirke där hon lekte affär med
grannens två flickor, tills hon en dag, efter att ha varit
med mej till Höganäs, gjorde om affären till systembolag,
och sålde pappas tomflaskor till de andra ungarna. Om jag
inte minns fel blev en släkting på besök ganska upprörd.
*
Baron Gustaf.
Det hände ofta att baron Gustaf Gyllenstjerna på slottet
hälsade på. Han var en bildad och vänlig, ensam gammal
herre som kom med sin chaufför och stora bil. Jag tror
inte att han hade någon att prata konst med i Krapperup,
Bland annat var han intresserad av målaren van Gogh,
vars namn han påstod att jag uttalade fel. Det var genom
denne älskvärde, konstälskande man vi så småningom fick
friköpa Smedjan från fideikommissen, vilket man sagt
var omöjligt. Han tyckte mycket om lilla Maria och bjöd
oss ibland till slottet för att han och Maria skulle kunna
mata svanarna i vallgraven från ett av hans fönster. Det
gick till så att han hämtade limpor i köket, bröt varje limpa
i två delar som sedan kastades ner till fåglarna medan Maria
hoppade av förtjusning. En dag hade han frågat Tomas
vad han läste i geografi i skolan. När han fick veta att det
handlade om Amazonfloden såg han mycket intresserad ut.
Några dagar senare kom han tillbaks och då visste han allt om
Amazonfloden, Peru och det stora regnskogsområdet. Men
Tomas hade i skolan redan hunnit till helt andra delar av
Sydamerika.
Oljemålning 40 x 60 cm "Kärra". 1960
En dag när vi kom hem, efter ett besök i byn, stod åter den
svarta bilen med chauffören på gårdsplanen. Inne i köket
satt baron Gustaf och vår sexåriga dotter i livligt samspråk.
Maria hade dukat fram två tallrikar, knäckebröd och margarin,
och vår adlige vän hade bidragit till festen med gåsleverpastej
och svart kaviar ur två burkar han haft med sig. Maria var lycklig
i sin roll som värdinna, och baronen såg ut att trivas.
Maria 6 år
Av de blygsamma odlingarna vi hade i trädgården blev han
särskilt intresserad av Gundas paprika.
– Paprika är faktiskt det enda jag inte har i slottets köksträdgård!
Naturligtvis fick han genast ett par, tre stora vackra paprikor.
Några timmar senare kom han tillbaks med sin chaufför och
bilens bagagelucka full med grönsaker och blommor. När
jag frågade honom varför han gjorde så log han överseende
som om han tyckte frågan var alltför dum.
– Min snälle vän, jag måste ju få revanschera mig!
Oljemålning 80 x 90 cm, "Stilleben" 1961.