Foto: Olle Montelius, 1973.
Mossebo Stom
Mossebo Stom, en 1700-talsgård.
Hösten 1973 arbetade jag på Göteborgs Stadsteater med scenografin
till August Strindbergs pjäs Gustav III. I en av scenerna behövde jag
ett porträtt av Sven Wollter i rollen som konungen. Under arbetet med
detta kom jag, av en tillfällighet, att läsa om ett porträtt av Gustav III
i Mossebo kyrka i Västergötland. Den uppgiften gjorde mej nyfiken.
Ett porträtt av kungen i en liten landsortskyrka! Varför hängde det
där? Vem hade målat det? Tanken släppte mej inte, och när jag dess-
utom upptäckte att en av rollerna i Strindbergs historiska drama var
en viss talman i bondeståndet började jag ana ett samband.
En varm och solig augustidag tog jag ledigt från teaterarbetet för att
se målningen i Mossebo kyrka. Den resan kom att bli upptakten till
ett mångårigt äventyr. Kyrkan var stängd. Vi kunde inte få se målningen
som jag fantiserat om, men mitt emot kyrkan, på andra sidan vägen,
låg något som liknade en gammal prästgård.
Vem bodde där? En vänlig bybo upplyste oss om att det alls inte var en
prästgård. Här hade talmannen i bondeståndet, Joseph Hansson, bott
för länge sedan. Gården hade varit i släktens ägo i många generationer,
men så hade fastigheten, Stommen, avstyckats och sålts . Den senaste
ägaren hade låtit allt förfalla, och sedan en tid hade ingen bott där. Nu
var husen till salu.
Foto: Olle Montelius, 1973.
Mossebo Stom
Gräset på gårdsplanen var halvmeterhögt. De flesta tegelpannor trasiga.
Den vackra blå ytterdörren gick inte att stänga. Fuktiga rum med takpapp
som hängde i fläckiga bukter. Från det stora köket kunde man se genom
väggen ut i en förvildad trädgård med krokiga, mossbevuxna äppelträd.
Hydroforen i källaren hade för länge sedan gett upp och avloppet var helt
igenslammat. I rummet till höger, innanför farstun, en stor öppen spis med
järnhäll, och ett golv av breda nötta plankor som råttorna gnagt sig igenom
på flera ställen.
I farstun, innanför en vacker, handmålad 1700-talsdörr, ledde en brant smal
trappa upp till en mörk vind med en skorstensstock av väldiga dimensioner
och grova stockväggar tapetserade med gamla tidningar för dragets skull, och
en klädkammare av halvmeterbreda plankor med ett litet trasigt fönster. Här
hade någon bott för länge sedan. En piga? En dräng?
Den gamla handmålade dörren , troligen från slutet av 1600-talet eller från
början av 1700-talet. På vinden ännu en sådan dörr vid klädkammren.
På vindsgolvet, och överallt i öppna trossbottnar, benrester och vita kranier
av grisar. Det var sannerligen ett spökhus vi hamnat i. Nere i lilla kammaren
mot söder, intill köket, lyste solen vänligt in på nerrasade tapeter och tjocka
timmerväggar delvis putsade med kalkbruk. Jag prövade med en kraftig spik
under fönstren. Kärnvirke. Överallt grova, hårda stockar. I rummen små vita
vackra kakelugnar. Så lågt i tak att jag kunde nå med handen.
Dörrar med handtag av smitt järn. Detta var 1700-tal! Mossebo Stom! Här måste
han ha bott talmannen som Strindberg hade i tankarna när han skrev sin pjäs om
Gustav III. Men Strindberg hade inte sagt att talmannen var från Västergötland.
Tre dagar senare var min hustru Gunilla och jag ägare till den gamla gården.
När vi frågade mäklaren vem som tidigare bott där svarade han:
– En riksdagsman i Stockholm.
Han tyckte väl att det var ett försäljningsargument som ingav respekt. Denna
första höst hann vi inte ägna mycken tid åt de gamla husen. Jag köpte en lie
och slog gräset. Vi satte nytt lås i ytterdörren, och tvättade köket från golv till
tak med ammoniak och såpvatten. Sedan ett år tillbaka hade vi planerat en
resa till Svalbard, våren 1974, för att teckna och måla och förbereda en ut-
ställning på galleri Maneten i Göteborg. Vi behövde bygga upp vår kondition
och gick därför var dag långa promenader runt Marjebosjön med 20 - 25 kilo
i ryggsäckarna, medan Mossebo Stom låg där och fick oss att känna både glädje
och oro för framtiden. I trädgården, i skydd av det 200-åriga huset , övade vi
oss att snabbt slå upp och ta ner vårt tält. Vi skulle behöva den skickligheten
senare uppe på glaciärerna på Spetsbergen.
Ett av Stommens anex, drängstugan med vällingklocka
Den gamla spisen i stora rummet.
Det skulle bli en lång lista om jag skulle försöka redovisa vad min hustru och jag,
under glad upptäckarmöda, har gjort med Stommen under åren. Redan från början
visste vi att vi måste göra allting själva, på vårt eget sätt. Utan att göra den gamla
gården till muséum ville vi ändå försöka komma tillbaks till det som ännu var genuint
1700-tal. Ganska snart upptäckte vi att under tjocka lager av tapeter, takpapp och
nerslitna korkmattor fanns Joseph Hanssons gamla hus, så som när han själv, hans
familj och hans drängar och pigor bodde här. I stora rummet kunde vi, lager för lager,
plocka många olika tapeter, och längst in vid stockväggen små rester av en illa medfaren
handmålad tapet som tyvärr inte gick att rädda. Strax innanför dörren, där en bit tapet
var hel, stod skrivet med krita och stora snirkliga bokstäver:
Josepha, ett fruntimmer
som ser någorlunda ut.
Var det ett skämt av en hantverksgesäll som blivit förälskad i dottern i huset. Säkert hade
han sett henne på gården bland de andra kvinnorna. År 1803 var Joseph Hanssons sondotter,
Josepha Hansdotter, 18 år. Troligen, för en fattig hantverkare bara något att drömma om.
Den första hösten i Mossebo Stom.
År 1978 kulturminnesförklarades Mossebo Stom vid "Kulturhistorisk utredning 10 "
gällande Tranemo kommun. Framlidne professor Sven Kjöllerström sa´ en gång i ett
brev till mej om Stommen:
". . . allt synes mig tyda på att dessa byggnader är byggda av och för en herreman, och det var
Joseph Hansson".
Av det herremansaktiga finns kanske inte så mycket kvar, men ibland tycks mej som om
väggarna ville berätta. Det händer att jag väntar mej att talmannen själv skall komma ner
för vindstrappan. Jag skulle genast känna igen honom. Jag tror han skulle säga:
"Vill du visa mig din konstiga ordbehandlingsmaskin, själv hade jag flera böcker, och
en magnet som jag roade mig med - du kan se det i min bouppteckning på landsarkivet
i Göteborg."
En sommar när jag arbetade ute i ett av anexhusen för att bygga ny skorstensstock och
lägga om det gamla taket, fann jag under tidningar, som var klistrade på väggen, brev
från 1820-talet adresserade till Högädle Herr Handels Man!
Ett av de många breven till handelsmannen Anders Olofsson Rylander,
fläckat av fukt men dock läsbart
Ja, i början av 1800-talet var det affär i ett av anexen på Stommen. Den högädle var
Anders Olofsson Rylander och gift med Hans Josephssons dotter Josepha Hansdotter,
och alltså hälftenägare till Mossebo Stom. Fruntimret som såg någorlunda ut fick ingen
fattig hantverksgesäll, hon fick en högvälboren och kanske i socknen aktad handelsman.
Kritskriften på väggen fanns kvar gömd under gamla tapeter i nästan två sekel.
Köket i Mossebo Stom
Tjugofem år har gått sedan vi första gången kom till Mossebo Stom, och det är inte längre
en spökgård. Att ta hand om detta har varit en stor utmaning. Skulle det verkligen gå att
rädda de gamla husen utan att förstöra något av det som är genuint 1700-tal. Av den
förfallna trädgården bakom husen har Gunilla tålmodigt skapat en lummig oas med många
ovanliga växter och ett trettiotal olika sorters pioner.
Gunilla Malteson
Över infarten reser sig fyra höga lönnar. Ett patetiskt försök till allé? Den lilla gräsklädda
ovalen framför huvudbyggnaden! Från vägen ser den ut som en cirkel, det gamla rokoko-
tricket! De handbilade stockarna i hallen, dörrhandtagen av konstfullt järn, troligen
tillverkade i Joseph Hanssons egen smedja, Kniphammaren. Den vackra vitmenade öppna
spisen med sin järnhäll, och med talmannens initialer, och hustru Ingeborg Arvidsdotters,
och med årtalet 1767. Oljemålningarna i kyrkan av Gustaf III och hans drottning Sofia
Magdalena, som först förde mig till Mossebo, är av porträttmålaren Ulrica Fredrica Pasch
( 1735 - 1796 ), liksom målningen av bondeståndets talman Joseph Hansson.
Olle Montelius, hösten 1999.