I början av 60-talet inbjöds min dåvarande hustru Gunda
och jag att ställa ut på Höganäs Museum. Som skicklig 
konsthantverkare hade Gunda mycket vacker batik som hon
ville visa. Själv hade jag en lång serie teckningar som jag
kallade "Linje ut".      

När dörrarna öppnades på vernisagedagen kom rätt mycket
folk som gick direkt in till batikutställningen i rummet innanför.
Mina teckningar var ingen intresserad av. Jag kunde på sätt
och vis förstå det. De var så abstrakta och beskrev linjer i rörelse.    
                                  
                                    * * *                 
Efter ett par timmar, när jag var färdig att ge upp, kom en
äldre herre som stannade framför mina bilder och vänd mot
mig frågade

– Är detta konstnären själv?
– Ja,  fick jag ju erkänna.
– Då vill jag bara säga, fortsatte mannen . . . det här skulle
min hund kunnat  göra bättre!

Först blev jag naturligtvis både ledsen och arg, men så tänkte
jag att den här mannen ju var den ende som stannat för att
se på mina teckningar,  varför jag svarade

– Vad är det för ras?
Mannen tittade misstänksamt på mig
– Det är en pudel.
– Ja, jag har hört, svarade jag, att pudlar är väldigt kloka,
hemma har jag en Airedaleterrier, och den kan inte dra ett streck..

Då hände något sällsamt med den gamle mannen. Han kom
fram, log vänligt mot mig, klappade mig på axeln och sa :

– Nu ska konstnären vara snäll och visa mig runt här och berätta
om sina bilder och förklara sin syn på konst.

Han köpte två teckningar av mig.  Förövrigt de enda jag sålde
under den tid utställningen varade. 
  
                
                 Min dotter Maria med airedaleterriern Jeff.
  
              ◄                                                nästa