Huesca och Fuendetodos i Aragonien.
15 september 1988.
Min vän. Lili!
Efter att ha varit i mässan i Perpignon packade vi bilen för att på allvar ge oss upp
i Pyreneerna och in i Spanien. Vi vet nu att bilen klarar påfrestningarna, och det är
skönt att vara på väg efter denna vecka vid Medelhavet för att bli solbrända och här-
dade. Bergen var inga problem, inte heller den spanska gränsbevakningen högst upp.
Två vänliga, sömniga tullpoliser viftade ivrigt åt oss att fortsätta. Ingen var intresserad
av att se våra pass. Troligen såg vi för beskedliga ut för att vara smugglare på väg till
Andorra.
Nerfarten, med berg på ena sidan och stup på den andra, var ett äventyr. Vi letade efter
ett ställe att slå upp vårt tält, bortskämda av den svenska allemansrätten. Vi upptäckte
snart att någon sådan rätt inte finns i Spanien. Trots att denna vilda natur verkade obebodd
med risiga, torra branter och höga klippavsatser, där vägen slingrade sig ner, fanns många
förargliga skyltar som talade om att det var privat område. Vid ett tillfälle såg vi på av-
stånd en ensam liten svart gumma på en åsna. Den enda campingen på vägen ner såg inte
inbjudande ut även om ägaren kom springande, viftande, besvärjande oss att stanna.
Till Huesca
Efter att ha sovit en natt i bilen vid en uttorkad ravin stannade vi nästa kväll vid ett hotell
nere på slätten där långtradare stod parkerade. Man kan vara säker på att det är bra mat och
förnämlig övernattning där dessa stora bilar med sina släp har gjort rast. Vi lärde oss det
redan i Frankrike, men detta hotell var något särskilt med sina antikviteter, de vackra sten-
golven, konsten på väggarna och den rena, enkla spanska arkitekturen. Kommer hotellen i
fortsättningen att vara som detta? Maten var utsökt och vi blev inte ruinerade på vår reskassa.
HOTEL LA CRUZANZANA, i Huesca, nedanför Pyreneerna,
nord-spansk kultur!
Zaragoza i middagstrafiken var en myrstack. Omöjligt att parkera bilen. Jag
körde många varv runt ett bankkvarter medan G hämtade pengar. Det
tog sedan mer än en timme att komma ut ur stan. Jag har kompass i bilen. Skall vi söderut
så väljer vi gator som leder söderut, men det kan ta tid – när gator är enkelriktade!
Vi ville hitta Goyas födelseby, Fuendetodos, söder om Zaragoza. Vi kom ut i en öken,
svagt kuperad med små trädgrupper här och var. Ibland stannade vi förundrade över
färgskiftningarna. Sanden och jorden, röd, gul, orange, ibland svart eller svagt blåskif-
tande med inslag av rent vitt, bländande saltbrott och saliner i soldiset.
Så förvandlas landskapet långsamt till oändliga solrosfält där varje blomma
vänder sig mot solen.
Hälsningar din vän Olle.
Det lilla torget i Fuendetodos med Goyas hus till höger.