Jag och min yngre bror Pär, teckningar av Augustin Montelius.

I vårt hem var det en  självklarhet att inte missbruka Guds namn. Som en lustig
konsekvens av detta fick man heller inte använda ordet “minsann” eftersom det
enligt min far var en förkortning av en ålderdomlig besvärjelse: "vid min sanne gud . . . " 
alltå  hädelse, och ett brott mot Guds andra budord.   

          

    Min far konstnären Augustin Montelius i Rättvik sommaren 1924.

Tre trappor upp, Gropgränd 5, i Fjärdingen i Upsala där vi bodde, såg vi dock
sällan några präster. Konstigt nog var min far trots sin religiösa övertygelse ganska
skeptisk mot präster. Däremot umgicks han flitigt med missionärer. Det hölls stundom
samtal om bibeln i hans arbetsrum. Närvarande var då ibland mörkhyade personer
med konstigt språk och vita handflator.

De gjorde ett starkt intryck på mig som 7-åring. För övrigt minns jag tydligt det stora
rummet med salsbord och allvarliga rakryggade stolar, och fars säng med indianmönst-
rat överkast. På golvet vid fönstren låg en isbjörnsfäll med huvud och gapande käft,
och högst upp på ett svart skåp med glasdörrar stod en uppstoppad leopard som vi barn
inte fick röra eftersom det var arsenik i pälsen. En gång om året togs leoparden, under 
sträng bevakning, ner på gården för vädring, vilket  betydde en hel del för mitt och min
brors anseende hos ungarna i kvarteret.

           På promenad i Upsala 1929.
                                  

      
          ◄                                     nästa