Drömbilder
Bild på gravsten från en kyrkogård i södra Dalmatien.
Jag opererades två gånger för cancer och behandlades
med cellgifter. Under de perioderna försökte jag hålla mig
i form genom att gå långa promenader i skogen om morg-
narna. I kassettbandspelaren hade jag då alltid Stravinskys
"Våroffer", bandets båda sidor tog tre kvart. Gunnar Ekelöf
lär en gång ha sagt att "Våroffer" är självmordsmusik.
På mig inverkade Stravinskys musik precis tvärtom.
I vissa teman tyckte jag mig höra hur cancerceller angreps
och sopades ut. Jag läste också många vetenskapliga
uppsatser om cancer dessa månader.
Jag sov onormalt mycket och hade absurda drömmar
som troligen orsakades av cellgiftets härjningar i ådrorna,
och som handlade om mitt tillfrisknande. Några korta
avsnitt av sådana drömmar har jag hämtat ur min dagbok
från 1999.
Gaia. Moder Jord, källan till allt liv. Enligt en version föddes gudinnan
ur det ursprungliga stora tomrummet.
Möte med Gaia
Jag mötte urmodern Gaia. Jag kysste henne lidelsefullt,
medan jag tänkte i drömmen:
– Vakna inte nu!
Hon förde mig till ett stort mörkt hav. En bit ut från stranden hade
någon byggt en hög ställning som jag uppmanades hoppa från.
– Andra har gjort det före dig, din bror och din far, din mor och
många fler. Många som du kände.
Kretensisk ormgudinna
Jag hörde ett litet barn gråta. På en sten i vattnet
satt en flicka och bläddrade i en anteckningsbok med
svarta pärmar. Plötsligt tittade hon upp, tog av sig
mössan, och läste högtidligt ur boken:
– Genom att hopfoga delar av DNA
kan man modifiera livsformer eller
producera biologiska molekyler.
Minoisk kanna.
Pirayor
Jag lever som på två nivåer, med ett verkligt jag, och ett drömjag.
Vad är egentligen verklighet? Drömde i natt att jag mötte
en flock pirayor med vita ögonbindlar på vilka det stod:
VI ÄTER DIG.
När jag i stället för att fly gick emot dem förvandlades de
till smutsig snö som smälte och rann bort i det röda gruset.
Ur Gudelige Undervisningar 1675.
Liten bönbok.
Den som dena bok själl han må tagas af djäfvulen och
dragas uti helvede. År 1834 är denna heliga bok 159 år.
Tillhör mig Jonas Petter Johansson i Korset.
Idag får ju ingen ringa till mig
Jag flyger bland svarta moln. Blixtar ljungar runt
omkring mej och lyser upp hela horisonten.
– Jag har ingen kontakt med jorden. Inget kan hända mej,
Men plötsligt faller jag. Över de leriga kullarna kommer
män klädda i trasor. De släpar på en bår, och de har
inga ansikten.
– Vart ska jag?
Ingen svarar, men jag bärs till ett hus där många människor
samlats.
– Är det verkligen ett hus, kanske en kvarn?
Från taket borrar sig stora träskruvar ner. Jag ser i den
svaga belysningen ett svart altare. Eller kanske ett
operationsbord? Vid kortsidan en korg på golvet.
– Som vid giljotinerna under franska revolutionen, tänker
jag. Jag hör en mild röst. En vacker kvinna står vid min sida.
Hennes hår är eld. Ansiktet och kroppen vit marmor.
– Jag är Gaia, säger hon.
Jag hör mumlande röster, och ett ljud som av fågelvingar.
Men rösterna är inga röster.
I den svaga belysningen ser jag hur skruvarna långsamt
börjar röra sig ner mot mej. Oändligt långsamt ner mot mitt
bröst. Revbenen knäcks, och jag hör ett utdraget skrik, och
någon skratta hysteriskt.
Jag vaknar med smärtor i magen och kramp och är genomvåt
av svett. När jag somnar om står jag på taket av en hiss. Jag
är inte längre rädd men tycker att det är obehagligt med alla
ledningar och stålkablar nersmorda med svart fett.
Inne i hissen ringer telefonen oavbrutet, och ingen kan svara.
– Idag får ju ingen ringa till mej.
Okända Färger
Det främmande berglandskapet ! Jag landar varsamt
på en skön plats och bygger en Katedral åt Svalorna.
Vandrar i trädgårdar mellan himmelshöga Hibiskus-Träd
och Tamarind-Enar, och här och var ståtliga Akéer från
Mindre Asien. Omsvärmad av Fjärilar i hittills Okända
Färger.
En natt när jag inte haft ont, en morgon när jag inte mått illa.
Denna dag har börjat med att jag stått på stentrappan
utanför huset, andats in den friska morgonluften, tänt min
pipa, hört knastret från tobaken, och sett rökslingornas dans
i solljuset. När jag för en stund lyckats glömma cancer och
cellgifter. En morgon med sol och värme.
Hela förmiddagen har jag väntat på ett viktigt telefonsamtal från
lasarettet. Det gäller ny tid för datortomografi. Plötsligt inser
jag hur ofattbart snabbt all teknik utvecklats sedan jag var barn.
Det gör mig trygg.
Lera
Ljuset omkring mej har en spröd ton som stiger och sjunker.
Långt bort över fälten sänker sig solen mot en mörk horisont.
Det är med stor svårighet jag rör mej framåt. För varje steg
sjunker fötterna ner i leran. Runt omkring mej i smutsen ligger
människor och sover. Eller är de kanske döda? Jag ser armar
och bleka ansikten. Av oförsiktighet trampar jag på någon. Då
skriker man åt mej från alla håll.
– Du hinner aldrig fram! Tiden är snart ute!
Jag snubblar och faller i den våta leran. Scenen växlar snabbt.
Som om jag fått nya krafter. Som om jag hittat rätt igen. Jag står
i en tom korridor i en sorts sjukhus med kala vita kakelväggar. Jag
vet att jag varit här många gånger. Det luktar eter. Jag mår illa.
Finns ingen här som kan hjälpa mej?
Ett uppdrag
Ett stort rum med vita väggar i trädgården. Runt omkring
på gården gräver okända människor ner sina döda. Överallt
mellan träden står svarta stolar. Någon har givit mig en liten
smutsig docka. Skall den begravas? Varför så många stolar?
Vilka är människorna som gräver? I rummet hänger tyger från
taket. Liksvepningar? Föredragshållaren är arg på mej för att jag
inte passat tiden.
Han ryter:
– Just nu är det åhörar-tid!
Jag lägger dockan försiktigt i gräset och skyndar därifrån. Jag
har ett känsligt uppdrag. Saker ska utvecklas på ett nytt sätt.
Men det är svårt. Projektet har kanske inte förutsättnin-
gar att lyckas och kanske har jag inte all den tid som behövs.
Bläckhorn av glas
Det vintriga landskapet under mej. Är det Karelen? Husen liknar
inte svenska hus. I ena handen har jag ett bläckhorn av glas.
Långt där nere i en liten by ser jag kyrkan med sitt spetsiga torn.
På skämt kastar jag mitt bläckhorn ner mot kyrkan. I nästa ögon-
blick krossas hela byn. Förskräckt inser jag att byn med sin kyrka
är mindre än den lilla flaskan med svart bläck.
Jag målar en himmel med moln. i ett tomrum. När jag just har avslutat
mitt arbete kommer någon och går rätt genom bilden. Det blir ett
hål mot universum.
Jag ser höga berg och jag ser vatten, och jag hör vågor slå mot en
vit strand. Någon viskar.
– Det är så vackert.