Ur teaterns tidning TEATERBITEN 1982.
   Olle Montelius om några klädskisser

– Min utgångspunkt var att jobba helt oberoende av s.k. historiska
   fakta. Shakespeare är extra svår att placera i tid och geografi.
   När jag  tecknade kläderna försökte jag därför utgå från rollens 
   humör och temperament, istället för att placera en viss typ av
   människa  på en viss plats och med historiskt trovärdiga kläder.
   Inspirerad av Rabelais, som jag just läst, skrev jag i min dagbok:

– Se på Olivia när hon har sorg t.ex. Hon sörjer så förfärligt. Hon sörjer
   faktiskt så att det slår ut svarta rosor på henne, och lidandet är spindlar
   över hela kroppen – är rosor från hennes inre.
 : desperat sorg
 : passionerad sorg
 : vemodig sorg
 : vild sorg
 : manisk sorg
 : vanlig sorg
 : vansinnig sorg 

  – Men hon blir kär. Hon förvandlas på några sekunder. Motsvarigheten till
   den grymma sorgen blir rosor i rött och orange.

– Och kärleken växer. Vad återstår när man redan använt kärlekens röda färg?
   Jo guld. Hon blir en levande skulptur i guld.

– Maria, tjänsteflickan, hjälper Olivia att sörja. Hon gör så gott hon kan, men
   hon sörjer ju inte lika mycket. Sorgen är bara halv - hon blir tudelad i svart
   och grått. Rosor spricker ut . . . men de är grå.

–  Orsinos morgonrock är en florentinsk morgonrock.
    Åtminstone tills någon kan bevisa att den inte är det.
    Det är sanning på teaterns villkor.

                         
                            Sven Berle som Malvolio.                                                           

  Några ord på vägen:
  Pär Lagerkvist: "Låt oss kasta ut naturalismen från scenen!
  Lars Forssell: "Ned med fåtöljteatern!"
  Osip Mandelstam: "Att bygga är att kämpa med tomrummet 
                                att hypnotisera rummet."

                    Ideskiss till scenbild

                   tillbaka