En pjäs om Goya,
Göteborgs Stadsteater, stora scenen.
"När förnuftet sover"
Regi: Mats Johansson
Scenografi: Olle Montelius
Kostym: Lili Riksén
1978 valde teaterchefen Mats Johansson att sätta upp Antonio Buero Vallejos pjäs
om konstnären Francisco Goya, “När förnuftet sover”. Till min glädje ville han att jag
skulle göra scenografin, och att scenografen Lili Riksén, min kollega och vän, skulle
ansvara för kostymerna. Nu skulle jag få arbeta med Goyas målningar från den “svarta
perioden”, och dessutom tillsammans med en skicklig kostymdesigner som jag kände väl.
Själv hade jag ju en gång i tiden velat bli bildkonstnär. I månader skulle jag få ägna min
tid åt den geniale konstnärens mest intressanta målningar, de som han omkring 1820
målade på väggarna i “La Quinta del Sordo”, och som senare på ett mirakulöst sätt
överförts till väv och placerats i Prado-museet i Madrid. Lili och jag samlade bildmaterial,
vi läste allt vi kom över om det tidiga 1800-talets Spanien och om Goya. Jag ville på
scenen bygga “Den Döves Hus” med hans målningar som fyllde väggarna.
Det stod snart klart att det skulle bli mycket svårt att måla trovärdiga kopior av hans
konstverk. Mycket av den magiska atmosfären i hans ateljé skulle troligen också försvinna
med påtagliga, stora kopior av hans målningar. Jag ville bygga ett scenrum av ljus och skuggor där
hans målningar anades så som man kan ana bilder i en ond dröm och där hans konstverk
kunde tonas in i varandra eller byta plats.
Den första idéskissen till scenografin.
Tyvärr har jag inte tillgång till någon av Lilis spännande kostymteckningar till pjäsen.
Mats hade förstått att vi hade problem. Han kom till oss när vi satt och diskuterade pjäsen.
– Ni kan åka ner till Madrid och Prado ett par dagar, jag har bett min sekreterare ordna
flygbiljetter och hotell. Där nere finns allt ni behöver.
Han hade rätt. Förutom konstböcker om Goya, som i Sverige är svåra att få tag på, kunde
vi på museet köpa utmärkta diabilder av just de målningar jag behövde. Framför hans
originalmålningar i Prado förstod jag att jag på Stadsteaterns scen skulle kunna bygga Goyas
ateljé i “Den Döves Hus” med hjälp av skärmväggar och projektioner.
Vi besökte också militärmuseet som ligger i närheten av Prado för att Lili skulle få möjlighet
att teckna av en del spanska uniformer från 1820. Troligen var man rädd på museet för någon
form av sabotage. Det vimlade av påpassliga, unga, uniformerade kadetter, och vi undersöktes
omsorgsfullt i entrén med metalldetektor. Naturligtvis var det otänkbart att fotografera. Min
kamera togs i beslag redan vid ingången, och optiken skruvades av. Antagligen för att man
skulle kunna utesluta att det var en maskerad bomb. Lili kunde dock göra sina skisser även
om stämningen var laddad och nervös.
Repetitionsbild.
Dessa lyckliga dagar av scenografiarbete med Goyapjäsen, och spännande repetitioner! På
verkstaden växte långsamt upp en stor komplicerad träkonstruktion som skulle fyllas med
projektionsdukar och utgöra Goyas stora ateljé i “La Quinta del Sordo”. I källaren installerade
jag tillfälligt ett mörkrum för experiment med diabilder och en mängd projektionsapparater av
olika slag. På scenen repeterade Rune Turesson som gjorde huvudrollen Goya. Runes krav
på äkthet i varje praktisk detalj var imponerande. Hur förhöll sig Goya till rummet?
Varifrån kom ljuset? Stod han och målade, eller satt han? Hade han palett för färgerna, eller hade
han färgerna på ett bord? Fanns det tubfärger vid den tiden? Hur höll han penslarna?
Använde han målartrasor? Palettkniv? Hur högt på väggen nådde han, måste han inte ha en stege?
Hur såg den i så fall ut?
– Olle, du måste konstruera en stege så att man förstår att det är tidigt 1800-tal!
– Målade han direkt på väggarna?
– Arbetade han bara när det var dagsljus?
– Drack Goya när han målade?
Detalj av väggmålning i La quinta del Sordo.
Jag fick erkänna att jag inte visste, men att jag läst någonstans att han de sista åren av sitt
liv varit mycket förtjust i varm choklad. Målade han fort eller långsamt? Tecknade han först
med kol på väggen? Många frågor kunde naturligtvis varken Lili eller jag besvara, vi fick gissa.
Rune var noggrann och föll inte för enkla schabloner.
Vad jag kan minnas fick pjäsen övervägande positiva recensioner. Något som särskilt gladde
mej och Rune var att Gunillas konstnärskollegor på Valand, som sett pjäsen, fann den spännande.
De berömde Mats Johanssons regi och Runes tolkning av konstnären Goya. Allt var äkta och
trovärdigt. Kanske ska man vara bildkonstnär själv för att helt och fullt kunna bedöma en sådan
prestation.
Många år efter att vi gjort vår pjäs om Goya hittade Gunilla och jag, strax söder om Zaragoza,
byn Fuendetodos där han växt upp. En liten blyg skolflicka, som troligen läst engelska något år,
visade oss stolt runt i huset. Det påstods att möblerna var desamma som 1746 när han föddes.
I ett hörn i detta enkla stenhus stod bl.a. en liten primitiv barnsäng. På väggen ovanför hängde,
en aning patetiskt, ett oljetryck föreställande “Den påklädda Maja”. Den lilla krogen i huset sålde
ett mörkt, strävt rödvin i flaskor som hade etikett med det välbekanta självporträttet, Goya i
profil med hög hatt, från “Los Caprichos” (1797-98). Det var med andakt min hustru och jag
denna kväll skålade i vinet från Fuendetodos.
Huset där Goya föddes, med den lilla krogen till vänster.
Vid affischen till Goyapjäsen Foto: DAN JUNGSVIK.