Byn vid havet.
Den lilla byn vaknar efter vintern. De små vitmenade
husen med halmtak sträcker sig i solen.  Man kan nästan
höra hur det knakar i fogar och ekbjälkar. Röken från skor-
stenarna skyar lustigt mot himlen som en lek med svalorna.
Våren kom plötsligt. Som om naturen tog ett djupt andetag
– så var det inte vinter längre. Jag hann inte med, och nu
står jag med min rostiga spade och skäms lite grand när solen
tittar in i verktygsboden.

Klockan på handelsmannens dörr klingar på ett nytt sätt i dag. Det låter
lite bråttom, nu när yllestrumpor på disken fått lämna plats åt påsar
med lökar och fröer. Petunia, Anemon, Aster och Lövkoja.

Gamla Matilda med käppen muttrar att allt är så dyrt. Men när hon
stultar bygatan ner med mjölken åt katten och paketet med kaffe, då
har hon en stor påse krassefrö i sin nötta kappficka. Och nog låter
hennes träskor glada mot kullerstenen.

Jag köper inte fotogen till min osande oljekamin, och inte heller
mjölk i tråkiga papperspaket.  Jag vill ha kladdiga karameller till
min tös och en strut snus åt stinsen att bjuda kvegarna på.

De kommer idag, gubbarna som går utefter järnvägen och bränner
gammalt gräs. När vinden ligger på vet man långt i förväg att de
är i antågande, i sotiga overaller och svarta skärmmössor.

Något av forna tiders rallare, karlar som kan lägga in en mullbänk
och dra en historia. När de nått fram till Mölle vet man att våren
kommit till Kullabygden. Jag gläntar lite på vår stadiga barrikad
mot havet och sitter en stund på bänken i solskenet med måsarna
skrikande omkring mig. Stoppar pipan, tänder och drar några bloss,
men känner att det är rätt kallt om fingrarna. Förstår  att det inte 
är säkert att jag kan sitta särskilt  länge. Vinden är ganska kylig
trots allt.
  
Från baksidan av huset hörs glada barnskratt, det är vårinventering
i skrotupplaget, en hörna av tomten där allting samlas som vi inte
nänns kasta. En trasig, rostig liten värld för sig själv bakom och
utanför den vanliga, där ett cykelhjul och en hopsjunken bikupa
kan bli det stoltaste sjörövarskepp på vars däck vår 6-åriga Maria
är kapten.

Här blommar vänlig Johannesblöda och lömsk Bolmört i skenbar
förbrödring. Detta är ett ingenmansland och ett allemansland,
den smala gränsen mellan byn och havet. Vid denna strand häm-
tade byborna Angelica när pesten hotade. I det höga gräset och
i snåren växer på några ställen Bolmört, Spikklubba, Odört, Vallmo
och Stormhatt. Djävulen tappade många sorters fröer  när han på
medeltiden drog landet runt som handelsman.

Vid ingången till ett av husen står en gammal rostig järngrind
från en kyrkogård. Kanske ett försök att hålla den onde borta.

                                                                   Kullen i mars 1961.
           tillbaka