Där finns två bord och fyra stolar. Mer behövs inte, hit kommer
sällan fler än några par gäster om dan. Man kan få en kyckling
eller en kanin på grekiskt vis, om man beställer dagen innan
– för de ska ju slaktas först. Eller nyfångad octopus i sitt röd-
brun-svarta bläck.
Tavernans ägare Herr Panayiotis, en stillsam och värdig gammal
man som brukar sitta på en bänk i skuggan och knapra på solros-
fröer, gör naturligtvis sitt vin själv. Han plockar pinjekådan uppe
i bergen. Att göra Retsina på gammalt sätt tycks vara förenat med
en del mystiska ritualer. Vinet blandar han med kåda i tunnor
som är blåmålade som skydd mot onda ögat. Mig tycks han dock
inte vara rädd för eftersom han visar sitt hemliga föråd av retsina-
kåda, en svartbrun häxbrygd i en stor kruka.
Stamatha, getvakterskan, sitter om kvällarna och berättar långa sa–
gor för barnen. Hon är skrynklig och ärrad och bränd av solen den
gamla. Jag vill gärna tro att hon berättar om Odyssevs.
Hon tittar blygt och sorgset på oss. Sina getter behandlar hon som oly-
diga barn. Uppe i den glesa pinjeskogen om dagarna hör man hennes
ofta förmanande, ibland ilskna, röst på långt håll. Skådespelare skulle
kunna lära mycket av denna enkla kvinnas sätt att använda rösten.
Vad jag förstår är det inte bara grekiska svordomar hon öser över en get
som trilskas. Hon kan låta milt vädjande, eller vänligt tillrättavisande,
eller kyligt hotfull. Hon känner de envisa djur hon ansvarar för.
Get, teckning av G.
Efter att en tid bott bland herdar och getvakterskor och vanligt enkelt
folk förstår jag att jag borde besökt Troja innan jag tagit itu med den stora
pjäsen på Stadsteatern i Göteborg. Nu vill jag komma hem och arbeta med
Sofokles ”Antigone”.